Min förlossningsberättelse!

Vet inte hur många gånger jag har tänkt sätta mig ner och skriva det här, men det kommer alltid något i mellan.. kan det kanske vara hugo? ;)  Men nu tänker jag försöka skriva ner det jag kommer ihåg!
 
Torsdagen den 6 Juli, en dag till BF och jag var så trött på att vara gravid! Kände mig bara stor och otymplig.
Det var en riktigt varm dag så satt ute och solade, skickade en snapchat på magen och skrev "försöker steka ut ungen" och ungefär en halvtimme senare kände jag hur något liksom sprack mellan benen, svårt att förklara känslan, vaknade till och undrade vad som hände, och då "sprack" det till igen och jag kollar ner mella benen (så mycket det går när man har världens mage) och då var det helt blött i trosorna!
 
 
Det första jag gjorde va att skriva det här till sofie!
Sen ringde jag gustav och sa att jag tror vattnet har gått. Båda var helt tysta i telefonen och undrade vad vi skulle göra här näst.. Gustav fortsatte att jobba medan jag ringde mamma, haha helt i chock och sa att mitt vatten har nog gått. Hon sa åt mig att ringa upp till förlossningen och det gjorde jag, lite halvt chockad.. Dom ville att vi skulle komma upp så fort vi kunde så dom kunde göra en undersöknng.
 
Ringde hem gustav från jobbet, och bad han köpa hem bindor.. hade ju inte haft 9 månader på mig att fixa det? suck! Så jag passade på att duscha (visade sig vara totalt onödigt!) och platta håret, även sätta på lite mascara, vilket var idiotiskt! 
 
Tror gustav kom hem vid 14, 14.30 tiden och då hade jag inte ätit något än, smart där igen! Jag var säker på att vi skulle komma hem igen och att vi kunde äta då, och vi tog med BB väskan för säkerhetsskull i bilen, jag var fortfarande säker på att vi skulle komma hem igen, för jag kände inget speciellt - bara att jag var hungrig.
 
 
Väl vid sjukhuset var vi överlyckliga över att hitta en parkeringsplats på gratisparkeningen, perfekt tänkte vi, inte någon tanke på att det ligger längst bort ifrån ingången till förlossningen.. Men jag kände ju inget så en promenad skulle väl inte skada ;)
 
När jag kliver ut ur bilen och väntar på gustav så spricker det något mellan benen igen och jag står och kissar på mig, eller det känns som jag kissar på mig! haha stod helt stelt och stirrade ner på marken där det blev en större och större pöl med vatten, från min mutta! hahah kom en tjej gående på parkeringen som skrattade och sa lycka till. 
Det där var verkligen det sjukaste jag vart med om, det rann verkligen vatten längs mina ben, hela skorna var fulla och på asfalten blev det pölar!
 
In i bilen igen, kunde inte gå den härliga promenaden som tänkt! Som tur var så hade jag fått underlägg från jobbet som jag kunde stoppa upp mellan benen och lägga i sätet i bilen. 
När vi äntligen kom in på sjukhuset och skulle ta hissen upp till förlossningen så kom en flodvåg med vatten till, i hissen! så där lämnade jag lite härliga vätskor till dom stackarna som städar där.
 
In på förlossningen med ett stort underlägg mellan benen och läckte hela korridoren, ingen tveka om att vattnet hade gått och den där bindan gav inte så mycket skydd kan jag lova ;)
 
  
 
Fick lägga mig ner och mäta värkarna och CTG, kände fortfarande igenting. Gustav sprang ner och flyttade bilen, trodde fortfarande att vi skulle bli hemskickade. 
Efter ca 30 min kommer barnmorkan in och frågar om jag har ont, jag säger bara att jag är hungrig. Hon skrattar lite och säger att hon ser att jag har värkar, får en undersökning och är öppen mellan 2-3 cm. Ingen hemgång här inte! Hon såg nog hur besivken jag blev när hon sa att jag helst inte skulle äta något, men släppte iväg mig så jag fick gå ner till cafet och ta en sallad! 
Där fick gustav springa tillbaka till bilen igen och hämta BB väskan, och tror ni jag hade packat ner kläder till mig själv eller? Alltså jag måste ha vart världens sämsta människa på att packa BB väska! Inget vettigt alls fanns i den!
Och ingen hade förvarnat att vattnet kunde gå sådär mycket! klänningen jag hade på mig gick att vrida ur, så den kunde jag inte ha på mig.. slutade med att jag fick ta gustavs badbyxor (varför hade vi ens med dom?) och ett för stor linne och även ett par fluffiga tofflor.. Tror ni jag skämdes och gå runt så eller?!
 
 
 
Vid halv 5 tiden hade vi ätit lite, köpt med godis och energidryck och knallade upp till förlossningen igen, nu hade jag börjat känna av värkarna och även lämnat en fin vatten pöl i entren på sjukan.. fräscht!
 
 
Fick ännu en gång ligga och mäta värkarna och CTG, efter det bad jag om att få bada - det enda jag visste att jag ville göra på förlossningen. Var öppen ca 3 cm innan badet och hade känningar men inte ont.
 
 
 
Gustav passade på att sova medan jag plaskade runt i över två timmar, det var så skönt att ligga i badet när värkarna kom. Gick upp ca 20.00 tror jag och då visade det sig att värkarna hade avtagit, tjii fick jag för att jag sa att värkarna inte kändes!
 
 
Fick dropp som skulle sätta igång det hela, och det gjorde det bokstavligt talat! Tog nog bara en halvtimme innan det kändes riktigt jävla mycket. Började att vandra fram och tillbaka i korridoren, till slut stod jag lutat mot gustav och hade så jäkla ont i varje värk! Med lite tjat från gustav så tog vi fram lustgasen, undra om han tänkte mer på sig själv där än mig? ;) 
haha älskade den där lustgasen från första stund, stod och svamlade om allt möjligt.. Helt plötsligt var jag med i en beck film eller så galopperade jag på ferran, måste ha vart jävligt roligt att stå brevid! Några fajter om lustgasen blev det såklart, och gustav var uppe i det blå många gånger han med ;)
 
Någon gång vid 22 tiden ökade dom på droppet och det gjorde så förbannat ont, skrek efter EDAn och kommer knappt ihåg när dom satte den, är helt suddigt från den här tiden. 
Hade så ont när värkarna kom och man måste ju ligga blickstilla när dom sätter nålen i ryggen, så jag tog så mycket lustgas det bara gick, sa något om att jag inte ville bli förlamand och försvann in i dimman igen.
 
Kommer inte ihåg att det gav sån jätte effekt, men fick sån jäkla klåda av den så tvingade gustav att klia mig på benen hela tiden, tydligen en vanlig bieffekt så fick en tablett mot det. 
 
Resten av kvällen och natten är så suddig, vet att jag öppnade mig fullt och det tog ett tag innan han kom ner ordentligt. Den smärtan var inte att leka med, går verkligen inte att beskriva den. Skrek rätt ut varje gång en värk kom och kroppen började att krysta rent automatiskt.
 
När det äntligen var dags att krysta så hade min kropp redan hållt på ett tag och jag var så trött, trodde aldrig att jag skulle orka få ut honom!
Tog ett tag och få till rätt teknik, ville skrika rätt ut för det gjorde så förbannat ont men då förlorar man så mycket luft och ork så var bara att hålla käft och ta i allt va man kunde.
 
Kommer ihåg att jag var så förbannad på att huvudet åkte fram och tillbaka, kändes som smärtan aldrig skulle gå över. Varje gång barnmorskan sa att hon såg huvudet men att det åkte in igen, till slut skrek jag åt henna att ljuga. Ville att jag skulle vara en längre bit fram än vad vi var, men till slut så såg hon huvudet och det var dags att verkligen ta i för att få ut honom.
 
Den smärtan när huvudet är halvt ute och man inte får krysta för att undvika att spricka, den är hemskt! Riktigt jävla hemskt, där och då ville jag bara hoppa ut genom fönstret och aldrig få ut honom! Men jag klarade det, sista krystvärken och han flög ut! Den känslan var så märklig, helt plötsligt var man tom i magen och han var ute! Går verkligen inte att förklara!
 
Han kom ut den 7 Juli kl 02.02, alltså på beräknade dagen!
3790 vägde han och 52 cm lång!
 
 
Allt var bra med Hugo och det var dags att få ut moderkakan, efter allt jag har läst om hur fel och hemskt det kan vara att få ut den så var jag livrädd, ville inte få känna mer smärta alls, men den kom ut utan problem och sen var det dags att sy några stygn, sprack mista graden och hallelulia för det! 
 
 
Här låg jag och tog lustgas medan hon sydde! Ville inte ta någon bedövningsspruta, så valde den älskade lusgasen!
 
Första bilden på hela familjen!
 
 
Och den berömda brickan med fika! haha bilden beskriver hur slut jag var!
 
Det var inte det lättaste att skriva om det här nästan 2 månader senare, man glömmer allt så fort! alla små detaljer och smärtan försvinner, trodde jag aldrig!
Skulle ni vilja läsa om tiden på BB i ett annat inlägg? :)
BB Sjukhus bf2017 bfjuli förlossning förlossning, förlossningsberättelse, BB, sjukhus, babyboy förlossningsberättelse förstföderska gravid
0 kommentarer