Mitt livs jobbigaste beslut!
Som jag skrev för några månader sen att jag inte inte visste hur allt ska bli med ferran. nu är jag där igen..
Har nog vetat om det här beslutet länge egentligen men inte vågat erkänna det för mig själv, är så himla van med att ha häst och är livrädd hur det ska vara utan?! Det är det här jag kan, det ända jag verkligen vet till 100 %, usch jag börjar bara gråta av att skriva det här. Hon som har vart mitt allt i 4 år, det känns som jag sviker henne - men jag måste tänka på hennes bästa, och jag är inte den bästa ägaren för henne längre.
Mitt sug har gått upp och ner dom senaste 1,5 året och jag har velat och funderat tillbaka så många gånger, men alltid trillat tillbaka, för att jag är så jäkla rädd över hur livet ska vara utan henne!
Jag har alltid satt henne i första hand, hon har alltid haft dom bästa sakerna, blivit behandlad som en prinsessa och det är hon värd - men jag gör inte det längre, jag har inte suget eller tiden längre att ge och behandla henne som hon är värd! Hon älskar att åka iväg och vara den stjärna hon är, inte gå och skrota i en hage och vänta på att mitt sug kommer tillbaka för några veckor, och sedan tappa det igen.. Jag har gett det så många chanser nu och jag måste vara ärlig mot mig själv, jag har inte samma intresse längre!
Dessa tankar har funnits länge inom mig, men ikväll släppte jag bomben för mamma, tårarna sprutade och jag hulkade som aldrig förr, vilket jag gör ännu mer nu när jag skriver det här - men jag måste få ut det och inse att det är dags!
Det kommer vara bland det svåraste jag har gjort, men det är jag värd henne att ta mig igenom!
